Har storleken någon betydelse? Det har diskuterats i århundraden. När man försöker gestalta ett problem i mitt medium,måleriet, har kompositionens storlek betydelse. Ju större ju betydelsefullare inbillar man sig. Bortsett från att det är mera lustfyllt att ge sig på en stor duk, är det inte alltid säkert att budskapet går fram.
Joel Shapiros små hus i gjutjärn är i mitt tycke lika monumentala som Marc di Suveros gigantiska metallkonstruktioner. När jag på sjuttiotalet såg Suveros installation i Tuilerierna i Paris var jag hänförd till tårar. Heroiskt, var det första som kom mig i sinnet och djupt romantiskt tack vare de känsloladdade titlarna. Diskrepansen mellan de rostiga balkarna och enorma järnplattorna som hängde fritt i sina vajrar och titlar där han ropar till sin samtid förstärkte intrycket. Kanske bidrog Beethovens musik som strömmade ur i lövverket dolda högtalare till min extas. I vilket fall som helst har jag burit med mig denna upplevelse och låtit mig inspireras av den.
Tack vare vägverkets förtjänstfulla nya väg-avfarts-numreringar kan platsen numera lokaliseras. När man per bil närmade sig Stockholm för många många år sedan, stod vid vägkanten en liten svamp av sten. Orange hatt och blå fot. Varje gång jag passerade den blev jag på gott humör av denna okonventionella utsmyckning. Jag undrade och undrar vem som var upphovet till denna uppmuntrande accent i den grå motorvägsmiljön. Så småningom vande man sig vid objektet tills en dag det inte fanns längre. När man så här far på E-fyran har man ofta annat att tänka på, men då och då spanade jag efter den glada svampen, tills jag för ett par år sedan åter upptäckte den. Den stod där, numera grå och anonym. Färgerna hade bleknat och signalen tystnat. På grund av sin nya anonymitet och den hastighet bilen hade upptäckte jag inte alltid den gamle vännen. Men i rätt belysning och rätt fart fanns den där. Jag tänkte, man borde måla på den så att den kunde återställas i sin forna glans. En eftermiddag lagade jag till två burkar med färg, blått till foten och orange till hatten. Jag gav mig iväg vid en tidpunkt att jag skulle komma fram till svampen sent på kvällen. Då skulle trafiken vara gles och jag skulle regelvidrigt kunna stanna min bil vid motorvägskanten , slå på varningsljusen och snabbt stiga över järnbarriären och måla min vän. När jag i sommarkvällen nådde mitt mål, avfart 150, fanns den inte längre. Vad hade hänt? I åratal hade svampen funnits där, nu var den borta. Gräsmattan var grön, inte ett spår av detta lilla monumentala konstverk. Monument har med minne att göra. Jag hoppas fler än jag lade märke till den nu bara i våra minnen minne existerande glädjespridaren.
Joel Shapiros små hus i gjutjärn är i mitt tycke lika monumentala som Marc di Suveros gigantiska metallkonstruktioner. När jag på sjuttiotalet såg Suveros installation i Tuilerierna i Paris var jag hänförd till tårar. Heroiskt, var det första som kom mig i sinnet och djupt romantiskt tack vare de känsloladdade titlarna. Diskrepansen mellan de rostiga balkarna och enorma järnplattorna som hängde fritt i sina vajrar och titlar där han ropar till sin samtid förstärkte intrycket. Kanske bidrog Beethovens musik som strömmade ur i lövverket dolda högtalare till min extas. I vilket fall som helst har jag burit med mig denna upplevelse och låtit mig inspireras av den.
Tack vare vägverkets förtjänstfulla nya väg-avfarts-numreringar kan platsen numera lokaliseras. När man per bil närmade sig Stockholm för många många år sedan, stod vid vägkanten en liten svamp av sten. Orange hatt och blå fot. Varje gång jag passerade den blev jag på gott humör av denna okonventionella utsmyckning. Jag undrade och undrar vem som var upphovet till denna uppmuntrande accent i den grå motorvägsmiljön. Så småningom vande man sig vid objektet tills en dag det inte fanns längre. När man så här far på E-fyran har man ofta annat att tänka på, men då och då spanade jag efter den glada svampen, tills jag för ett par år sedan åter upptäckte den. Den stod där, numera grå och anonym. Färgerna hade bleknat och signalen tystnat. På grund av sin nya anonymitet och den hastighet bilen hade upptäckte jag inte alltid den gamle vännen. Men i rätt belysning och rätt fart fanns den där. Jag tänkte, man borde måla på den så att den kunde återställas i sin forna glans. En eftermiddag lagade jag till två burkar med färg, blått till foten och orange till hatten. Jag gav mig iväg vid en tidpunkt att jag skulle komma fram till svampen sent på kvällen. Då skulle trafiken vara gles och jag skulle regelvidrigt kunna stanna min bil vid motorvägskanten , slå på varningsljusen och snabbt stiga över järnbarriären och måla min vän. När jag i sommarkvällen nådde mitt mål, avfart 150, fanns den inte längre. Vad hade hänt? I åratal hade svampen funnits där, nu var den borta. Gräsmattan var grön, inte ett spår av detta lilla monumentala konstverk. Monument har med minne att göra. Jag hoppas fler än jag lade märke till den nu bara i våra minnen minne existerande glädjespridaren.