Har man blog måste man skriva minst en gång i veckan enligt min son Alexander. Alltså en grej till att ha dåligt samvete för! Som t. ex. gräsytorna här i Vallingdal. Jag har lagt ner grönsaksodlingen för att kunna ägna mig mer åt måleriet, som ju är min egentliga uppgift här i livet. Men man kan ju inte växa igen helt. Alltså sätter man igång maskinparken och far runt runt runt medan vackra ängsblommor sprutar ut till höger och bildar värdefull gödning så att det kan växa ännu bättre. Små grodor hoppar i panik mot mitten så till slut måste jag stanna, ta en paus och låta dom ta sig ur katastrofområdet.Geum rivale tror jag de heter på latin, de små förtjusande mörkrostfärgade blommorna som var ytterst vanliga förr, men nu på grund av gräsklippningen bara förekommer i oåtkomliga kanter. Tant Gerda, lärarinnan kallade dem för Mormors nattmössa, lyriskt romantiskt i bästa Elsa Beskowtradition. Humleblomster står det i floran. Hilmer, vår avhållne, jordnära granne sa helt sakligt: di heter Baggataskor! Jag har aldrig tittat efter baggars könsorgan, men eftersom Hilmer påstod att han fått en örfil av folkskolläraren för detta namns skull, förmodar jag att där finns en likhet.

För övrigt kom där en serie fyrkanter till mig under körandet. De har jag noterat, lyckligtvis inte i min anteckningsbok som försvann i söndags, utan på baksidan av det kuvert där EON meddelade att man ersatt mig med 8947 kronor för elavbrottet i vintras!