1962 på sommaren arbetade jag som arkeolog i Själevads socken utanför Örnsköldsvik. Samtidigt tog jag körlektioner med varierande framgång. Vi undersökte järnåldersgravar som var av verkligt lokal typ. Här fanns nämligen inga stenar utan bara sand. De gamle hade sett sig nödsakade att göra timmerkonstruktioner istället för de brukliga stenrösena. Till hjälp hade jag bland andra en i trakten boende körsnär vid namn Johnsson. En äldre alltid vänligt småleende man för vilken intet var omöjligt. Han hade praktiska lösningar för det mesta. Ett par gånger uppsöktes han av människor som meddelade någonting och sedan hastigt avlägsnade sig. Präglad av Boris Godunovföreställningen på Kungl. Teatern i Stockholm frågade jag honom om han kunde sy mig en pälsmössa, så hög som jag sett bojarerna bära. Han smålog och efter några dagar återkom han med en grå persianmössa, inte så hög som jag tänkt mig, men i alla fall. Priset var löjligt lågt så jag dubblade och förmådde honom till slut att acceptera detta. Lång inledning till det väsentliga. Johnsson berättade efter han haft ett nytt hastigt besök, att folk anlitade honom som blodstämmare. Om någon gjort sig illa, kunde man ringa Johnsson och berätta och i och med att han fått reda på saken, stannade blödningen. Att folk kom springande till grävningen berodde på att här fanns ingen telefon. Jag uttryckte en viss skepsis, men han log sitt stilla leende och vidhöll att detta ägde sin riktighet. Ja, om jag ville, skulle han lära mig att stämma blod. Kan man lära sig sånt? Jo, då. Bara man inte skämtade bort det utan tog till sig detta med allvar, kunde han överföra denna sin kraft. Är du intresserad? Jag måste erkänna att jag inte var övertygad, men visst var jag intresserad. Och jag skojade inte bort det. Johnsson tittade vänligt på mig och sa att om någon behövde min hjälp skulle jag bara behöva säga att det var bra att jag fick reda på det. Grävningen avslutades, vi for hem. Min persianmössa är fortfarande ett kärt minne från den tiden. Jag har varit tillbaka dit upp en gång, men Johnsson har jag aldrig återsett. Pluto, som ligger på sjukhuset med bägge benen amputerade, mår sannerligen inte bra. Vi försöker alla att hålla hans livsmod uppe. Men efter sex operationer, där man tagit bit på bit har man nu nått därhän att man i stort inte kan göra så mycket mer. I onsdags förtvivlade läkarkunskapen, såret efter den sista operationen slutade inte att blöda. Man tog bort det blodförtunnande, man bandagerade extra hårt, men icke. Påse efter påse med nytt blod gick åt. Jag ringde mitt dagliga samtal och Pluto berättade hur det låg till. Dom kan inte få stopp på blödningen. Bra att jag får reda på det, sade jag ut ur mitt undermedvetna. När jag två dagar senare hälsade på, hade till allas förvåning blödningen upphört. Helt oförklarligt. Läkare och personal förstod ingenting, men var som vi och alla anhöriga lättade och glada. Johnsson, jag ser ditt leende.