Under en längre tid har jag varit sysselsatt med tillverkningen av en serigrafi i femton färger. Trehundra ark papper har gått genom maskinen femton gånger, minst. Det är oundvikligt att man då låter tankarna gå åt alla möjliga och omöjliga håll. Varje tryckt ark läggs i torkställningen. I det här fallet har jag fått plats med tre på varje lägg. Det är femtio lägg i varje ställning. Nerplockningen inför nästa färg tar även den sin rundliga tid. Jag brukar då sätta igång min cd-spelare eller bandkasett.

Josef Jonsson, som jag beskrivit i min bok, kallade sin första symfoni för Nordland. Från min barndom minns jag att alla tyckte den var sällsynt tråkig och torftig i klangen. Heinz, min far som ordnat att Norrköpings Orkesterförening varje år erhöll ett bidrag för framförandet av samtida svensk musik, ansåg att verk av Norrköpings symfoniker borde i anständighetens namn uppföras. Samtidigt var orkesterföreningen beroende av publiksiffror för att motivera sin tillvaro. Ingen vill lyssna till Josef Jonssons långa symfoni. Sålunda måste den kopplas med något publikdragande.

En av de populäraste solisterna på den tiden var den danske pianisten och läkaren Victor Schiöler. (Jag är osäker om stavningen) Han såg ut som den ungkarl i Some like it hot, som blir förälskad i den till kvinnlig basist utklädde Jack Lemon! För att garantera publiktillströmningen engagerades V.S. att spela Tchaikovskys b-mollkonsert. Nu är det brukligt att lägga pianokonserten före pausen så att konserten får ett högstämt slut med symfonin. I detta fall fruktade Heinz att publiken skulle gå efter pianokonserten. Sålunda spelades symfonin först och tvingades publiken att åhöra Josef Jonssons verk för att sedan kunna njuta av den populära pianokonserten med den populäre pianisten.

Några år efter Josefs död, erhöll jag av hans änka Ruth ett kassettband med nämnda symfoni. Under ark-plockandet lyssnade jag till den och fann till min häpnad att den inte alls var så påver som jag mindes den. Inspelningen var av Norrköpings symfoniker sedan orkestern vuxit från 40 man till nuvarande 100. Sålunda hade man använts sig av originalbesättningen som inte varit möjlig under pappas tid. När vi 1953 flyttade från Norrköping eldade vi upp kartong efter kartong med sammandrag av de stora klassiska verken. Heinz hade reducerat instrumentbesättningen till att passa den lilla ensemblen. Första gången jag hörde Dvoraks Nya Världen hade medlemmar av Bråvalla flygflottiljs blåsorkester förstärkt ensemblen. Men detta hade man tydligen inte alltid råd med. Sålunda arbetade Heinz i oräkneliga timmar med att anpassa de stora mästerverken till den lilla orkestern så att ursprungsklangen i görligaste mån kunde bibehållas. Allt detta gick upp i rök och förvandlades till badvatten. Vi hade en egen varmvattensboiler hemma. Eldades det för häftigt bubblade boilern och vattnet blev rostfärgat. Men det gick att bada i. Järn sade mamma är hälsosamt!

Börge Rosenbaum var en mycket begåvad dansk pianist. På grund av sitt judiska ursprung blev han tvungen att lämna Europa. Han kallade sig sedan för Victor Borge. Victor efter sin pianolärare Victor Schiöler!

För att liva upp denna drapa bifogar jag en tjusig bild av den mössa min hustru inköpt på Madeira!