Min mor Elsbet dog den 13 maj 1982. Det är ganska länge sedan. Härom dagen gick jag till jordkällaren för att hämta en flaska flädersaft från i somras och fick då syn på de burkar och konserver som står kvar sedan Elsbets tid. En vacker syn av rost och förfall. Eftersom det fortfarande i en plåtburk i mammas skafferi finns grahamsskorpor hon bakat och varav jag vid högtidliga tillfällen äter en, beslöt jag att ta med mig två av nämnda burkar. Den ena var helt svart och locket liknade en allvarlig hudsjukdom, den andra ljusbrun innanför glaset och locket av samma karaktär som den föregående.

Att vrida upp locken gick inte. Men en skruvmejsel och en polygrip gjorde susen. Den ena burken innehöll under ett tunnt saftskikt blåbär, den andra jordgubbskräm. Och båda smakade ljuvligt. Så, till min GI-lunch varje dag tar jag en rejäl matsked av endera burken till min gröt som jag dessutom till folks förskräckelse äter med youghurt.
För många år sedan hade vi besök av vänner från Schweiz som inte kunde tänka sig att äta av den sylt Elsbet för ett par år sedan kokt och konserverat. Då hade hon bara varit död i ett par år. Inget skövel var torparnas motto när jag var barn. Inget skövel säger jag när min omvärld lusläser bästföredatum på de mest absurda varor. Risgryn, håller i årtusenden. Det vete man fann i Tut-Anch-Amons grav lär ha grott!
Ibland kan min sparsamhet bli till kulinariska nyheter. Vännen Seth Neuman skulle i november eller december besöka mig. Torskfilé med skarpsås skulle det bli till middag. Han kom med fisken jag skulle stå för skarpsåsen. Jag ringde en matlagningskunnig bekant och hörde mig för hur man går till väga. Gräddfil, hackad persilja och dill, kryddor etc. Jag hackade, saltade, blandade och smakade av. En diskret mögelostarom förkunnade att gräddfilen stått sedan i midsomras. Bästföredatum var överskridet med råge. När vi åt och alla prisade skarpsåsen ljög jag om att mitt matlagningsexpert rått mig att röra ner lite gorgonzola i det hela för att få lite stuns på smaken. Det är nu också tio år sedan. Jag lever, Seth och hyans vän Henry lever likaså.
Vidare bloggar kommer att visa om mammas kompotter från sjuttiotalet är dödliga.