En legendarisk person i vår barndom var torparen Anders Fredrik i Vallingdal. Det gick otroliga historier om hans bedrifter. Hur han gått ner sig under isen på andra sidan Åländern och fortsatt att gå på sjöbotten mot Vallingdal. Att hitta vägen var inte svårt. Det var barar att orientera sig efter kvarglömda, ej upptagna fiskeredskap. På sin väg mötte han en aborre med en hästsko runt halsen. Helt naturligt. Den tappade skon hade legat på isen som smält på våren. Hästskon råkade sjunka just runt nacken på aborren som sedan växt och klämt till så att skon satt kvar. För att inte tala om den stora gädda som kommit vilse in i Vallingdalsviken och var så stor att den inte kunde vända. Anders Fredrik betade på ett potatisårder med en fårbog och eftersom gäddan var i hugget slukade hon betet. Sen var det bara att koppla för oxarna och dra upp fisken till Vallingdal där den saltades ner i ena loghalvan. Det finns ytterligare historier, men det får bli en annan gång.
Anders Fredrik har verkligen existerat och om jag inte missminner mig dog han 1903. Farbror Kalle i Boda Oppgård kom på besök en gång och berättade då att hans moster varit Anders Fredriks andra hustru. Som liten parvel hade Kalle gått till Vallingdal i något ärende och som belöning fått ett päron som han nu ingående beskrev till form och färg och smak. Hans skildring var så exakt att jag genast kunde gå upp till det träd där just dessa päron nu var mogna. Farbror Kalle hade inte sett denna päronsort sedan han för drygt sextio år sedan fått det av Anders Fredrik. Han blev alldeles stum när hans barndom plötsligt återkom.
Sorten heter Bonkakäng och är verkligen vacker att se på. Smaken motsvarar inte det yttre. Päronet är mjöligt och tråkigt i smaken. Trädet som nu är väldigt högt, bär frukt bara högt uppe så de päron man kommer åt är för det mesta spruckna och skadade av det höga fallet. I år har varit ett riktigt fruktår och ett bonkakängpäron var oskadat och finns med här. Trädet går mot sin levnads slut. Stora grenar har brutits av i stormar och halva stammen är numera rutten och härbärgerar magnifika bålgetingbon.
Jag bävar för den dag då trädet faller över vårt vedtak. Men fram tills dess gläder jag mig åt detta historiska vittne som tillhandahåller frukt av samma sort som Anders Fredrik och tidigare torpare haft glädje av. Nu är det mest grävlingen som förtjust snörvlar sig fram och avnjuter delikatesserna.
Anders Fredrik har verkligen existerat och om jag inte missminner mig dog han 1903. Farbror Kalle i Boda Oppgård kom på besök en gång och berättade då att hans moster varit Anders Fredriks andra hustru. Som liten parvel hade Kalle gått till Vallingdal i något ärende och som belöning fått ett päron som han nu ingående beskrev till form och färg och smak. Hans skildring var så exakt att jag genast kunde gå upp till det träd där just dessa päron nu var mogna. Farbror Kalle hade inte sett denna päronsort sedan han för drygt sextio år sedan fått det av Anders Fredrik. Han blev alldeles stum när hans barndom plötsligt återkom.
Sorten heter Bonkakäng och är verkligen vacker att se på. Smaken motsvarar inte det yttre. Päronet är mjöligt och tråkigt i smaken. Trädet som nu är väldigt högt, bär frukt bara högt uppe så de päron man kommer åt är för det mesta spruckna och skadade av det höga fallet. I år har varit ett riktigt fruktår och ett bonkakängpäron var oskadat och finns med här. Trädet går mot sin levnads slut. Stora grenar har brutits av i stormar och halva stammen är numera rutten och härbärgerar magnifika bålgetingbon.
Jag bävar för den dag då trädet faller över vårt vedtak. Men fram tills dess gläder jag mig åt detta historiska vittne som tillhandahåller frukt av samma sort som Anders Fredrik och tidigare torpare haft glädje av. Nu är det mest grävlingen som förtjust snörvlar sig fram och avnjuter delikatesserna.