Livet gick vidare och umgänget med konstruktivisterna förstärkte uppfattningen om att det bara var landskapister och annat löst folk som höll sig med det nämnda krafset.
Främst på bastionerna stod naturligtvis den ¨gamle ¨, Baertling och framhöll samma tes. Jag kom att lära mig hur fel det hela var. Det räcker med att betrakta Nordströms och Baertlings verk. Nubben, som nordström kallades, håller sig rigoröst innanför bildens ram. Diagonalerna går gärna ut i hörnen, kompositionerna är slutna. Baertlings verk slår generöst ut med armarna och vill omfatta allt utanför bildytan. De bägge herrarnas personligheter är speglar av sina arbeten, eller tvärtom. När Baertling generöst delade ut av sina verk, flott inviterade till storslagna måltider på Stockholms krogar gnetade Nubben omkring och tiggde bilskjuts och såg främst om sitt eget hus. Det ledde till att man så småningom distanserade sig från den senare och kände sig mera befryndad med den förre. Jag har Nubben att tacka för mycket, främst dragstiftet vilket han hjälpte mig att återupptäcka efter gymnasiets förtvivlade linear-ritningar. Hans envetenhet för det han trodde på var också inspirerande men hans närighet gjorde att jag till sist inte orkade stå till tjänst längre och drog mig undan.
Livet har lärt mig att känslor inte är krafs utan det viktigaste. Bejakar man känslorna berikar man sitt arbete och har man riktig tur kan ens arbete berika andra. Det är det optimala.
I går inför hängningen av en liten utställning på Linköpings stadshus lyssnade jag i bilen på P2. Där spelade någon Bach helt underbart. Sats efter sats klingade pianot just så som jag tycker Bach skall spelas. Varmt, innerligt lagom med pedal. Min mor brukade säga: Bach hade tjugo barn, använd pedal. Det är ingen räknetabell som skall illustreras!
Framkommen till lastplatsen kunde jag inte stänga av radion utan fortsatte att lyssna tills pianisten spelat färdigt. Till min häpnad och oförställda glädje visade det sig att det var Shura Cherkassky, en av min barndoms upplevelser som hade tolkat Bach. Han bodde på Standard Hotel men övade inför konserten hemma hos oss. En liten krum judegubbe, han var fortfarande ung då, men jag var ändå yngre. Han övade ytterst långsamt, ton för ton så att mamma som ju var pianolärare kände sig föranlåten att fråga varför. Han sa bara på sin oefterhärmliga jiddish-tyska kan jag det inte långsamt kan jag det inte fort. Och så drack han ett stort glas yoghurt av mammas tillverkning. Denna dryck blev ett måste under de dagar han gästade Norrköpings Orkesterförening. Min bror Otto, fick gå till Standard för extra leverans!
Det blev lite tjockt i halsen utanför stadshuset. Känslor och tocke krafs! Livsviktigt!